Projektledare Linda Byqvist
Linda Byqvist var projektledare för gruppen som kom från Stenkulaskolan i Malmö till Globen -98. Nu jobbar hon som projektsekreterare på Arbete & Integration i Mamö.
Framtidsskeppet slog an en sträng inom mig. Tankarna kring Globträdets idéer fanns inom mig redan innan första kontakten togs. Det som kändes så bra var att här fanns de formulerade – det blev verktyg som man kunde använda sig av direkt i vardagen. Jag tror att jag tillförde glädje och lite sprallighet till Framtidsskeppet. Jag kunde visa att det går trots att jag bara var 21 år – att det finns en plats för alla generationer.
Det som jag tycker är viktigt i arbetet med barn och ungdom är att känna att du kan vara med och påverka din framtid om vi bara hjälps åt. I Framtidsskeppet blir det så visuellt tydligt. Tillsammans är vi starka.
När jag ser vad som hände med den gruppen som jag hade, så kan jag säga att för många av de som deltog och som brottades med en tuff vardag, så var upplevelsen med Framtidsskeppet livsavgörande - även för oss vuxna. En av lärarna kom ut i lärarrummet och grät. Hon berättade om upplevelser med de tuffa grabbarna, som vanligtvis bara störde lektionerna. Nu satt de och diskuterade vilken typ av tråd som skulle bli snyggast att använda till vår gemensamma flagga (som var vår själ i Framtidsskeppet) och vilken typ av stygn som var bäst att sy fast delarna med.
Kring allt man gör behöver man ett fundament. FN-dokumenten ger den legitima grunden. Det är bra för barnen att se att det finns – för mig var det ett bra sätt att komma in i skolan. De kunde användas i alla ämnen och på en högre nivå som orsak varför det skulle skjutas till pengar till projektet. För det s.k. jobbiga eleverna var det en ny erfarenhet att det var någon som trodde på dem.
Man började se varandra på ett annat sätt. Gränsen mellan elev och lärare suddades ut.
En av eleverna som jag träffade häromdagen valde musiken – det som han själv längtade efter – i stället för att gå en teoretisk linje. En annan elev, som tog vårt vatten från den flod hon en gång flydde från, förklarade hur hennes inre svarta sten plötsligt klövs så att diamanten i hennes inre blev synligt. Det känns som poesi – det är poesi – det är så vi blir levande människor.
Framtiden är viktig för mig – jag är ju själv fortfarande ung. Jag vill ha en värld att leva i. Då är det viktigt att kolla in det friska för att hitta fram – det kan lösa problemen så att jag våga ta itu med det jobbiga på det personliga planet. Vi måste tänka
– Hur vill jag att det skall bli i framtiden och då spelar det en roll vad jag gör med mitt liv.
Tillbaks | Back