Projektledare Asta Levinsson Persson

(Textillärare, Dramapedagog, Brandbergsskolan)

Globträdet och Framtidsskeppet innebär för mig idéer, stimulans, kreativitet, sjudande aktivitet, insiktsfulla människor – jag kan hålla på med superlativer hur länge som helst. Det är ju så att inget är omöjligt bara vi hjälps åt. För mig ser jag på samarbetet med Globträdet (sedan 1985) på samma sätt som det förhållande jag har till mina vänner. Sina vänner vårdar man och bryr sig om.

Mitt val att arbeta med tonåringar bestämdes tidigt – redan i mitt val av att bli lärare. Jag utbildade mig till textillärare och därefter till speciallärare. Jag har också vidareutbildat mig till dramapedagog. Jag tycker och känner att barn och ungdomar befinner sig i en spännande fas i livet där man som vuxen kan påverka i en positiv riktning. Jag ser dagligen hur barnen växer när de står på en scen eller är tillsammans med andra ungdomar eller vuxna och får ett positivt stöd. Det är viktigt att de blir sedda och hörda.

I Framtidsmötet/Framtidsskeppet så ligger en möjlighet i för ungdomar att testa omgivningen – Vem är jag i det här sammanhanget – i förhållandet till vuxna och till den egna åldern. I arbetet med Framtidsskeppet liksom i dramaundervisningen finns kreativiteten – det nyskapande initiativet ligger hos barnen och ungdomarna. Det blir vad du själv gör det till. Jag kan se hur det skapar ett ökat självförtroende – en större självkänsla – leder till självkännedom. Detta är vad Barnets rättigheter handlar om – rätten till växande, rätten att inte tufsas till. Även innan Barnkonventionen fanns, så kändes det att det var det jag arbetade med.

Miljön är betydelsefull – om man skapar en positiv kreativ miljö så får man så mycket gratis i samspelet. Mår tonåringar inte själva bra så kan en stor del av detta bero på hur den yttre miljön ser ut. Om man skapar en vacker omgivning och ett tillitsfullt klimat där man visar respekt så utvecklas alla.
Jag tycker att det är en skyldighet att jag som vuxen hjälper till med det.

Framtiden är för mig en naturlig självklarhet. Jag ser det som en kedja där jag själv bidrar med det jag har, kan och vet. Dessutom har jag ju egna barn och det är ju fullkomligt självklart att jag bryr mig om hur mina barn har det i framtiden.

Tillbaks | Back