Min personliga betraktelse
Kenya 4-12 April 2003

Jag har skrivkramp. Det är ingen ovanlighet att jag drabbas av det, men det brukar oftast inträffa när allting är så mycket vardag att inspirationen hamnar i skymundan. Nu är det precis tvärs om. I Kenya fick jag mängder av nya intryck och känslor som nu känns omöjliga att förklara. Jag har försökt skriva varje dag sedan jag kom hem. Ibland fylls sida efter sida efter sida, men alltid blir texten platt i jämförelse med hur det var på plats i Afrika. Oftast blir det inget resultat alls. Min skrivkramp kan ses som ett strålande betyg på resan. För visst är det underbart när verkligheten är så mycket bättre att den överträffar bilden och sagan!

Här kommer min lista över det som gjorde resan så bra och några tips på förbättringar.

Det bästa med resan var…

…att alla kunde vara sig själva.
Jag hade förberett mig på att anpassa mig mycket, men upptäckte att jag verkligen fick vara den jag är. Det kändes som om alla vågade säga sin åsikt och dessutom blev det väldigt få missförstånd.

…respekten.
När vi från Borlänge sökte pengar till resan skrev vi att vi bland annat skulle jobba med demokratifrågor. Ett bra exempel på demokrati var när barnen fick ställa frågor till politikerna under barnens träd och även framföra sin åsikt. Ett kanske mindre uppmärksammat exempel på samma sak, var när barnen spontant lekte tillsammans. Här var barn från alla länder med och när någon skulle förklara en ny lek fick han eller hon allas uppmärksamhet. Den som inte förstod fick alltid hjälp av någon och även de blinda barnen var med i leken, på sina villkor. Jag kommer verkligen att minnas barnens sätt att respektera och lyssna på varandra.

…alla oväntade möten.
Just när jag satt och funderade på att lämna avskedsfesten på YMCA för att gå och lägga mig, kom en tolvårig kille från Uganda fram och frågade efter min adress. Vi hade aldrig pratat med varandra tidigare och jag började berätta lite kort om mitt land och om snö. Jag trodde inte att samtalet skulle bli mycket mer än så, men vad fel jag fick! Det fanns så många skillnader och likheter i våra liv att prata om och jag lärde mig jättemycket av att träffa honom.

Ibland tror jag att politikerna missade många av de där mötena. Naturligtvis är det bra att det inte alltid är ett gemensamt schema, utan att de ibland har andra aktiviteter än barnen, men försök få in mer möjligheter till spontana möten. Kanske vore det till exempel bättre om det inte fanns två olika matköer. Låt istället politikerna köa med barnen. Nackdelen är att det tar mer tid, men å andra sidan är det en perfekt mötesplats. Ett annat alternativ är att de går före i kön, men sedan erbjuds att sätta sig en och en vid borden där barnen sitter.
Barnen som jag träffade vid min första lunch på museet blev sedan mina bästa vänner under hela veckan.

…känslan av att ingenting är omöjligt.
Två konkreta exempel:

…inspirationen.
I skolan löser vi uppgifter på i princip samma sätt hela tiden och det är i och för sig tryggt, men inte särskilt utvecklande. Det värsta är att man lätt kan glömma bort att det finns andra sätt att arbeta på. Samma sätt är det med människorna i min omgivning. De lever på ungefär samma sätt allihopa. Några för att de vill, andra för att alla andra gör så.
Att jobba med Globträdet är något som jag helt enkelt inte kan göra på rutin. Dessutom möter jag en massa människor som har en vilja som lyser igenom allt de gör. Det är både roligt och inspirerande.
En rad ur min dagbok om just inspirationen:
Undra hur världen skulle se ut om Peroy jobbade som studie- och yrkesvägledare?

…helheten.
Jag trodde att jag skulle sakna bekvämligheten i Sverige, men jag längtade faktiskt inte hem en endaste gång. Efter att ha bott på campingen i Masai Mara uppskattade jag däremot YMCA mycket mer än vad jag gjorde när vi lämnade väskorna där första dagen, vilket var en lärorik känsla.

Jag tycker att programmet var väldigt bra. Ibland ville jag ha mer tid att bara vara tillsammans med alla människor, men den önskan går inte att kombinera med att jag inte vill avvara ett endaste studiebesök. Jag får helt enkelt åka tillbaka till Kenya någon annan gång!

Jag blev förvånad när jag hörde att ni hade fått klagomål på maten, så jag måste passa på att nämna att jag tyckte den var bra.

Att tänka på tills nästa gång:

- Förslagsvis kunde vi ha samlats i en ring till exempel på YMCA, innan avresan till Masai Mara, för en gemensam presentation av deltagarna från Sverige. Intressant att veta om varje person: Namn? Stad? Har arbetat med Globträdet förut? Förväntningar?

- Det kändes fel att kritiken mot svenskarna angående personliga presenter inte framfördes tidigare. Det vore bra om tydliga regler kring gåvor står i ett brev innan resan. Ännu viktigare är det att hitta en lösning på hur problem och missförstånd ska upptäckas och åtgärdas så snabbt som möjligt. Jag hade förberett mig på att jag skulle göra misstag och att jag skulle få konstruktiv kritik, särskilt med tanke på att jag inte har gjort en liknande resa tidigare, därför kändes det snopet att vi fick höra det först sista dagen då det inte fanns möjligheter att göra några förbättringar.

Till sist: Jag ser fram emot en återträff.

Tack för allt!

Malin Rindeskär,
Borlänge, onsdag den 23 april 2003